I en serie bloggposter behandlar vi de vanligaste bedömningsgrunderna för en sparprodukt: komplexitet, kostnad, risk och avkastning – Den fantastiska fyran. Först ut var komplexitet. Nu har turen kommit till kostnad – ett ämne som verkligen tycks engagera och som inte sällan utgör brännpunkten i debatten om vad som är bra och vad som är mindre bra på sparmarknaden.

 

”Så vad är det då som blir så känsligt med kostnaden för en sparprodukt?”

 

Man kan fråga sig varför kostnader för sparprodukter har blivit en så het potatis. Prisbildning i finansbranschen skiljer sig inte nämnvärt från någon annan bransch. Här, liksom i det övriga näringslivet, råder fri konkurrens och marknadskrafterna bidrar till att sätta långsiktiga ramar för vilka priser som är möjliga att ta ut. Lägg till detta att det inte finns någon annan produkt i någon annan bransch för vilken kostnader och avgifter enligt lag måste redovisas så tydligt som för sparprodukter. I både marknadsföringsmaterial och i rådgivningsdokumentation framgår kostnaderna sedan flera år tillbaka i både procent och kronor. Det är numera förhållandevis enkelt att förstå vad kostnaden är. Ingen kund ska idag behöva missa det eller missförstå det. Och från och med nästa år ska det om möjligt bli ännu tydligare. Så vad är det som blir så känsligt med kostnaden för en sparprodukt?

Kanske finns förklaringen i att nyttan eller värdet en investerare betalar för inte låter sig fångas eller beskrivas lika lätt som i fallet med många andra produkter. Om jag köper en bil, ett hus eller en tv-apparat så kan jag ganska snabbt avgöra huruvida den svarar mot mitt behov och min förväntan. Om jag däremot köper en fond, en strukturerad produkt eller en rådgivningstjänst så präglas utvärderingen av större osäkerhet och kräver oftast mer tid.

 

”påståendet i sin mest kategoriska (men ack så vanliga) form är falskt”

 

Möjligen är det så att detta bryderi kring att mäta kvalitet och uppskatta värdet av produkten har fört med sig att allt fokus hamnat på kostnadssidan. Det skulle kunna vara orsaken till att det idag är väldigt populärt att hävda att en sparprodukt blir bättre ju billigare den är. Om det stämmer är sparprodukter helt unika. Ingen annan vara eller tjänst följer logiken att lägre pris leder till högre kvalitet. Att det skulle förhålla sig så för just sparprodukter ter sig därför osannolikt. Jag tror att vi till och med kan drista oss till att säga att påståendet i sin mest kategoriska (men ack så vanliga) form är falskt.

Men någonting ligger det väl i ”ju billigare desto bättre”? Absolut. Om en sparprodukt är billigare än alla direkt jämförbara alternativ kan den naturligtvis sägas ge bättre valuta för pengarna än just dessa alternativ. Så vore det till exempel självklart bättre att köpa en indexfond som kostar 0,7 % än att köpa en fond som replikerar samma index men kostar 1,5 %. Och så länge vi håller oss till att jämföra en vit Billy-bokhylla med en annan vit Billy-bokhylla så kommer argumentet ”ju billigare desto bättre” att hålla. Men så fort vi börjar jämföra med ett differentierat alternativ (det må vara en svart Billy-bokhylla eller för den delen en bokhylla som kunden slipper bygga ihop själv) går det inte längre att utan vidare hävda att billigast är bäst. (För den som vill fördjupa sig i diskussionen om aktiv kontra passiv fondförvaltning kan jag bland annat rekommendera detta inlägg av Aktie-Ansvars förvaltare Lars-Erik Lundgren.)

 

”Strukturerade produkter är inte dyra. Punkt.”

 

Hur är det då med strukturerade produkter som i delar av den offentliga diskursen ofta beskrivs som dyra? Strukturerade produkter är inte dyra. Punkt. De kostar ungefär 1 % per löptidsår (i marknadsföringsmaterial och dokumentation anges maxnivån 1,2 % per löptidsår, men det faktiska snittet ligger åtminstone i Garantums fall på eller strax under 1 %). Lägger man till courtage på 2 % och slår ut det blir kostnaden 1,4 % per år för en femårig produkt. Inte den billigaste sparprodukten som finns, men billigare än många andra jämförbara alternativ.

”Men”, invänder någon, ”för de flesta strukturerade placeringar tas hela avgiften ut vid teckningstillfället. Det betyder att kostnaden kan bli relativt hög om produkten säljs i förtid.” Det är en rimlig invändning och det stämmer att frekvent handel driver upp kostnaden. Utgångspunkten vid en investering i strukturerade produkter bör därför vara att den köps och behålls. Det är en långsiktig sparform. Samtidigt finns det tillfällen då det är förnuftigt att sälja i förtid – antingen för att säkra hem en vinst eller för att byta ut en investering som inte gick som det var tänkt och där en oväntad, oönskad marknadsutveckling kraftigt reducerat avkastningspotentialen. Om ett sådant tillfälle dyker upp ska kostnaderna förstås vara en viktig del av underlaget för det nya investeringsbeslutet.

Sen ska vi komma ihåg att strukturerade produkter är en ung sparform som – i likhet med allt annat som växer upp – gått igenom en mognadsprocess. Mycket av den kritik som riktas mot produkttypen baseras på förhållanden som rådde för många år sedan. Det är förståeligt, men beklagligt. Inte för att vi idag har uppnått perfektion, men konkurrensen om kunderna har hela tiden drivit utvecklingen framåt. Jämför vi med situationen för 15 år sedan har kostnaden för en strukturerad produkt blivit lägre samtidigt som värdet kunden får ut har blivit högre. Så är exempelvis rådgivningen av högre kvalitet idag, dels på grund av ökad kunskap och kompetens, dels på grund av förbättrade arbetsmetoder. Rapportering och uppföljning har förbättrats avsevärt och därmed även möjligheten att följa utvecklingen för placeringen. I princip alla produkter är numera listade på börs vilket har förenklat handeln, ökat transparensen och förbättrat likviditeten.

Kanske kan vi sammanfatta ovanstående så här: billigare är inte bättre på sparmarknaden – däremot har strukturerade produkter blivit både billigare och bättre.