I förra bloggposten tog vi upp de vanligaste bedömningsgrunderna för en sparprodukt: komplexitet, kostnad, risk och avkastning – Den fantastiska fyran. Samtidigt utlovades några tankar om hur strukturerade placeringar står sig i kampen mot dessa. Först ut är komplexitet.

Vi kan inleda med att konstatera att strukturerade placeringar definitionsmässigt är komplexa både i språkligt och i juridiskt avseende. Språkligt eftersom de är sammansatta av fler än ett värdepapper och juridiskt eftersom de innehåller derivatelement. Utgör komplexiteten en fördel eller är den ett bekymmer? Kan vara både och.

En stor fördel är att komplexitet möjliggör nya, bättre lösningar. Ett exempel: järnvägsräls i sin enklaste form är rak. Problemet är att alla resmål inte kan nås utmed en raksträcka. Vissa mål kommer bara att kunna nås om vi gör banan icke-linjär och inför svängar. Och för att vidare utöka rälsens användbarhet måste vi lägga till ytterligare komplexitet: växlar. Alltså kan ökad komplexitet föra utvecklingen framåt och hjälpa oss att nå mål som tidigare låg utom räckhåll.

När det gäller investeringar är utgångspunkten oftast ett enkelt, linjärt samband: om den tillgång jag är exponerad mot ökar i värde så tjänar jag pengar och om den minskar i värde så förlorar jag pengar. Gott så. Men precis som i fallet med järnvägen så löser inte linjäritet allt. Vissa investeringsmål kräver högre grad av komplexitet. Strukturerade placeringar tillför något genom att bidra med ickelinjära samband:

  • möjlighet att tjäna pengar när marknaden rör sig sidledes eller svagt nedåt;
  • möjlighet att få hävstång på utvecklingen i en marknad man verkligen tror på;
  • möjlighet att kombinera avkastningspotentialen i aktiemarknaden med skydd för det investerade kapitalet.
  • Kort och gott: möjlighet att i detalj skräddarsy risknivå och avkastningsprofil i enlighet med kundens marknadsuppfattning och att därigenom fylla luckor i kundens portfölj.

Men när blir då komplexitet i sparprodukter ett bekymmer? Exempelvis när den inte används för att hjälpa utan för att stjälpa. När villkoren krånglas till för att produkten ska framstå som bättre än den egentligen är. När det inte riktigt går att utläsa under vilka omständigheter jag som investerare tjänar respektive förlorar pengar. Då blir den definitivt ett problem.

För att undvika att komplexiteten orsakar den typen av problem ställs särskilda krav på den som önskar använda komplexa produkter i sin rådgivning eller förvaltning. Därför har Garantum som leverantör alltid satsat mycket på att utbilda både egen personal och samarbetspartners. På senare tid har vi formaliserat de olika utbildningsmomenten i ett program kallat Garantumskolan. Mer om den vid ett annat tillfälle.

Förutom att lära upp rådgivare satsar vi också på att beskriva placeringarna på ett pedagogiskt, rättvisande och tydligt sätt. Här har branschen som helhet tagit stora kliv de senaste åren. Genom branschorganisationen SPIS har vi leverantörer enats om en ordlista, en riskindikator och en kod för vad som ska beskrivas och hur. Det finns förstås mer att göra, men riktningen är glasklar och skillnaden på gårdagens och dagens material är som natt och dag.

Slutsatsen blir att alla vi som vill tillföra värde medelst icke-linjära avkastningsprofiler bär ett stort ansvar för att kunden ser vad de får och får vad de ser. Samtidigt är det viktigt att framhålla att det inte är rimligt att döma ut någon sparform enkom på grund av komplexitet i konstruktionen. I sparvärlden liksom i många sammanhang kan sådan komplexitet vara en förutsättning för att förse lösningen med de egenskaper som behövs och efterfrågas.