Komplexitet – fantastiska fyran

I förra bloggposten tog vi upp de vanligaste bedömningsgrunderna för en sparprodukt: komplexitet, kostnad, risk och avkastning – Den fantastiska fyran. Samtidigt utlovades några tankar om hur strukturerade placeringar står sig i kampen mot dessa. Först ut är komplexitet.

Vi kan inleda med att konstatera att strukturerade placeringar definitionsmässigt är komplexa både i språkligt och i juridiskt avseende. Språkligt eftersom de är sammansatta av fler än ett värdepapper och juridiskt eftersom de innehåller derivatelement. Utgör komplexiteten en fördel eller är den ett bekymmer? Kan vara både och.

En stor fördel är att komplexitet möjliggör nya, bättre lösningar. Ett exempel: järnvägsräls i sin enklaste form är rak. Problemet är att alla resmål inte kan nås utmed en raksträcka. Vissa mål kommer bara att kunna nås om vi gör banan icke-linjär och inför svängar. Och för att vidare utöka rälsens användbarhet måste vi lägga till ytterligare komplexitet: växlar. Alltså kan ökad komplexitet föra utvecklingen framåt och hjälpa oss att nå mål som tidigare låg utom räckhåll.

När det gäller investeringar är utgångspunkten oftast ett enkelt, linjärt samband: om den tillgång jag är exponerad mot ökar i värde så tjänar jag pengar och om den minskar i värde så förlorar jag pengar. Gott så. Men precis som i fallet med järnvägen så löser inte linjäritet allt. Vissa investeringsmål kräver högre grad av komplexitet. Strukturerade placeringar tillför något genom att bidra med ickelinjära samband:

  • möjlighet att tjäna pengar när marknaden rör sig sidledes eller svagt nedåt;
  • möjlighet att få hävstång på utvecklingen i en marknad man verkligen tror på;
  • möjlighet att kombinera avkastningspotentialen i aktiemarknaden med skydd för det investerade kapitalet.
  • Kort och gott: möjlighet att i detalj skräddarsy risknivå och avkastningsprofil i enlighet med kundens marknadsuppfattning och att därigenom fylla luckor i kundens portfölj.

Men när blir då komplexitet i sparprodukter ett bekymmer? Exempelvis när den inte används för att hjälpa utan för att stjälpa. När villkoren krånglas till för att produkten ska framstå som bättre än den egentligen är. När det inte riktigt går att utläsa under vilka omständigheter jag som investerare tjänar respektive förlorar pengar. Då blir den definitivt ett problem.

För att undvika att komplexiteten orsakar den typen av problem ställs särskilda krav på den som önskar använda komplexa produkter i sin rådgivning eller förvaltning. Därför har Garantum som leverantör alltid satsat mycket på att utbilda både egen personal och samarbetspartners. På senare tid har vi formaliserat de olika utbildningsmomenten i ett program kallat Garantumskolan. Mer om den vid ett annat tillfälle.

Förutom att lära upp rådgivare satsar vi också på att beskriva placeringarna på ett pedagogiskt, rättvisande och tydligt sätt. Här har branschen som helhet tagit stora kliv de senaste åren. Genom branschorganisationen SPIS har vi leverantörer enats om en ordlista, en riskindikator och en kod för vad som ska beskrivas och hur. Det finns förstås mer att göra, men riktningen är glasklar och skillnaden på gårdagens och dagens material är som natt och dag.

Slutsatsen blir att alla vi som vill tillföra värde medelst icke-linjära avkastningsprofiler bär ett stort ansvar för att kunden ser vad de får och får vad de ser. Samtidigt är det viktigt att framhålla att det inte är rimligt att döma ut någon sparform enkom på grund av komplexitet i konstruktionen. I sparvärlden liksom i många sammanhang kan sådan komplexitet vara en förutsättning för att förse lösningen med de egenskaper som behövs och efterfrågas.

Den fantastiska fyran – hur sparprodukter bedöms

Garantum har som verksamhetsföremål att förse investeringsrådgivare med effektiva, situationsanpassade verktyg som underlättar arbetet med att förvalta kundernas kapital. I detta ingår pedagogiskt presentationsmaterial, informativ uppföljningsrapportering och – inte minst – investeringsalternativ för rådande marknadsläge; bättre uttryckt som rätt placering vid rätt tillfälle.

I sökandet efter rätt placering vid rätt tillfälle bollar vi varje år upp tusentals idéer. Några förkastas lika fort som de dök upp; ytterligare några avfärdas efter närmare granskning; endast ett fåtal tar sig igenom alla diskussioner och får chansen att figurera i en av våra emissionsrundor. Men även om vägen från idé till broschyr är lång så är placeringens öde inte beseglat bara för att den når tryckeriet. Tvärtom. Det är då det börjar på riktigt. Dags att möta verkligheten. Dags att möta Den fantastiska fyran.

Som människor älskar vi att bedöma, jämföra och rangera. Varje fenomen och varje företeelse blir förr eller senare föremål för prövning. Sparprodukter utgör inget undantag. Bedömningsgrunderna för sparprodukter äro legio, men i huvudsak kretsar det kring följande: komplexitet, kostnad, risk och avkastning – Den fantastiska fyran.

Som med mycket annat här i världen går meningarna isär beträffande hur väl olika placeringstyper klarar sig i kampen med Den fantastiska fyran. När fonder var ett relativt nytt fenomen var det många som dömde ut den sparformen helt och hållet med hänvisning till att det är enklare, billigare och bättre att förvalta sin egen aktieportfölj. Det framstår inte som något briljant argument i nuläget. Men än rasar debatten om vad i fondutbudet som är bra och vad som är mindre bra. Hela tiden med Den fantastiska fyran som måttstock. Fondbranschen har dock aldrig tappat modet utan har vid varje tillfälle som bjudits givit sig i kast med Fyran. Och medelst goda argument och affärsmässiga anpassningar har den kampen på det hela taget krönts med framgång. Idag är fond som sparform definitivt en del av investeringsetablissemanget.

Hur är det då med strukturerade produkter? Bra fråga. Följ med på bloggen under mars månad så får du svar.